Snok är svårt att hitta nu vid den här tiden. De är skygga och gräset är högre. Men den snokhona jag har reda på. Den med ärren på huvudet. Hon är ganska trogen sin plats. Så kommer man bara vid rätt tidpunkt då solen står i rätt vinkel så ligger hon oftast där. Och idag gjorde hon det.
Den vita pilen pekar på hennes huvud.
Jag lämnade henne och gick bort till en bit öppet vatten för att studera vattenlivet lite. Jag har sett vad jag tror är någon form av gnagare som far omkring i vattnet där. Jag stod länge och försökte få syn på den. Den skymtade förbi kanske tre gånger men ingen gång hann jag se vad det egentligen var. Det kan vara någon fisk eller kanske en större padda? Fast, de rör sig oftast inte så fort?
Nåväl jag stod där en bra stund och spanade och till slut så sade benen ifrån (måste fixa en sådan där liten lätt trebenspall). När jag vänder mig om och ska gå upp mot grusvägen ser jag att en snok har ringlat sig fram, bakom mig, och lagt sig tillrätta. Då vill jag mena att jag antagligen stått väldigt still. Hann aldrig få någon bild för i samma ögonblick som jag vänder mig om – och får syn på snoken så försvinner den.
Nåväl jag stod där en bra stund och spanade och till slut så sade benen ifrån (måste fixa en sådan där liten lätt trebenspall). När jag vänder mig om och ska gå upp mot grusvägen ser jag att en snok har ringlat sig fram, bakom mig, och lagt sig tillrätta. Då vill jag mena att jag antagligen stått väldigt still. Hann aldrig få någon bild för i samma ögonblick som jag vänder mig om – och får syn på snoken så försvinner den.
Jag smyger tillbaka till ärrsnokhonan. Nu har hon fått sällskap…
…och lite senare visar det sig att sällskapet faktiskt tycker att det fortfarande är tid för befruktning.
Den vita pilen pekar på honans huvud (ärrhuvudet)
Den vita pilen pekar på den uppvaktande hannens huvud.
