När jag tog upp kameran låg den här snyggt hoprullad vid vägkanten, i den torra vassen. Jag gjorde väl något med foten så den kröp ned i någon håla.
Stod kvar en stund och väntade. Vinden läg rätt och de här ormarna är vana vid att har passerar folk så de brukar komma fram ganska snabbt igen.
Och det gjorde den. Men inte riktigt där jag ville ha den. Men jag tycker bilden blev bra.
Jag hade alltså precis satt mig ned på huk, vid en plåt och skulle precis till att lyfta den. Då är det något som omedvetet fångar min uppmärksamhet i övre delen av synfältet.
Den här lille ligger och tittar på mig. Och den låg där hela tiden. Nu rör jag mig i och för sig, oftast, på så vis att jag inte stör. Men ändå…